Mitt arbetsliv Folksam 1966 – 1970

Egentligen så startade jag mitt arbetsliv ett halvår tidigare. 1965 så var min militärtjänstgöring klar i slutet på augusti och jag hade av någon obegriplig anledning fått för mig att jag skulle läsa på universitet och ta akademiska betyg i matematik. Jag som knappt hade fått godkänt i matte i gymnasiet.
Nåväl man fick i alla fall göra ett inträdesprov såväl skriftligen som muntligen. Antagligen var det ont om sökanden till mattekursen så jag lyckades bli antagen.
I början var det ganska seriöst. I alla fall några veckor tills det gick upp för mig att det här var mer obegripligt än jag tänkt mig.
Dessutom så hade man ju alltid behov av pengar till bensin och andra nödvändiga utgifter som bio, dans mm. Även om nöjeslivet var begränsat så var vi i alla fall ute en till två gånger per månad.
Varken Ingrid eller jag hade några inkomster eller studielån.
På något sätt så fick jag nys om ett jobb på posten. Det var dåvarande postgirot som behövde extrapersonal för att sortera sk girokort dvs blanketter som uppdaterades för hand med respektive postgirokunds saldo. Allt skulle sorteras i nummerordning enligt vissa regler.
Dessutom var det mesta jobbet på kvällstid så det inkräktade inte i början på mina studier. Det var ett jätteroligt jobb dvs de som kom dit på kvällarna och sorterade var jätteroliga.
Alltnog studierna fortgick. Tentorna blev svårare och jag fokuserade mer på postgirot. När december nalkades så jobbade jag på postgirot från 7 på morgonen till 11 på kvällen.
Till slut undrade mina föräldrar vad jag höll på med som såg så uttröttad ut och föreslog att jag slutade på postgirot och skaffade ett ordentligt jobb i stället.
Via en annons om jobb på Folksam på deras aktuarieavdelning – aktuarier arbetar med matematiska modeller för livförsäkringar – så fick jag ett enklare kontorsarbete.
Folksam hade då ett hus i Farsta centrum. Den långa längan där Clas Ohlsson finns i idag. I stort sett hela huset fanns det personal från Folksam som i huvudsak arbetade med liv- och sjukförsäkringar. Bl.a. gick det åt mycket lokaler för stora manuella register över försäkringstagare. Datorerna hade just börjat göra sitt intåg.
Vid Skanstull fanns det också det Folksamhus vi är vana att se och där låg den lilla dataavdelningen som snart skulle växa till sig och bli en av landets största.
Mitt arbete på aktuarieavdelningen kom att vara i ca 3 år.
Arbetet bestod i att beräkna värden för livförsäkringar fram till ett visst datum och sedan notera dessa på ett registreringskort för senare inmatning i ett datasystem som höll på att utvecklas. Ett ganska monotont arbete. Vi var 5 st som höll på med detta under övervakning av en äldre dam Svea Asplund en ogift äldre dam från Östermalm med starka  synpunkter på klädsel och uppförande.

Folksam 1966 1
Svea övervakar och instruerar

Det gick mycket strikt till inget tjafs eller snack i onödan. Man blev snart ”fena” på att komma ihåg olika tabellvärden som skulle användas – 8 siffriga tal. Beräkningarna utfördes på en manuell räkneapparat – Facit. Vi tävlade mot varandra att klara av dagens beting men hjälptes även åt. Efterhand så blev det trots förbud ganska livliga diskussioner och Svea kom ut ur sitt rum och tjoade till. Klädsel på kontoret var kavaj och byxor och helst slips. När polotröjan kom blev man snudd på mobbad om man hade på sig en sådan. Lönen var 800 kr i månaden och efter skatt 200 kr sparade jag ytterligare 200.
Resten var till mat mm. Både Ingrid och jag bodde hemma till en början.

Folksam 1966 2
Jag längst bak

Jag fick gå Folksams grundutbildning i försäkring samt en aktuarieutbildning. Där blev i alla fall mina matematiska studier till viss del fullbordade.
Som Folksam anställd var det en självklarhet att bli med i facket och efter ett år fick man ordinarie anställning och hade då en tryggad plats. Folksam var då en suverän arbetsgivare med läkare, egen gymnastikhall och fin matsal för anställda. Många olika evenemang i form av uppträdanden och föredrag i matsalen och dessutom ordnades rikligt med teaterbesök osv.

Det blev mycket idrott också. I den egna motionshallen i Farsta gnuggades vi som ville 2 gånger per vecka av Knutte hallberg. Knutte var styrketränare hos Djurgården och hade landslagsuppdrag. Efter ett motionspass som alltid avslutades med mördarboll – basket där allting var tillåtet – var man så slut att man knappt kunde gå från Folksam och ta sig hem.
En annan återkommande händelse var Stockholms försäkringskrets idrottsförbund som ordnade tävlingar av olika slag. Mest friidrott men även orientering och skidåkning.
Det blev mycket orientering på helgerna. Jag blev med i Matteuspojkarna och tog faktiskt 3 medaljer i klubbmästerskapen 2 brons och ett silver. Senare blev det orientering i Hammarby.
I kooperativa riksmästerskapen så blev jag sjua vilket var mycket meriterande då kooperationen hade mycket duktiga idrottsmän och kvinnor.
Tyvärr så var jag med i för mycket grenar på en friidrotts tävling. Både sprang och hoppade höjdhopp. Det gick illa och spikskon fastnade vid höjdhoppet i plasten på mattan vid nedslaget. Foten vek sig nästan dubbel och svullnade upp till en mindre fotboll. Jag sov ingenting första natten. Vi bodde i en tvåa då på Folkungagatan och dagen därpå fick jag någon avdomnade tablett av en arbetskamrat som bodde i närheten. Tabletten var av den starkare sorten och jag somnade in lyckligt utan smärta. Dålig fot fick jag dras med i många år efteråt. Den blev inte bättre av alla vurpor i orienteringen. Minst 15 år efteråt kunde jag vricka till foten på plana marken och falla ihop med starka smärtor utan anledning.
Det var genom Folksam som jag kom att åka vasaloppet första gången.

Efter något år så gick det rykten om att man kunde söka till vidareutbildning som programmerare. På den tiden som så många andra gånger senare så var behovet av dataprogrammerare och tekniker stort. Folksam hade till exempel en egen datautbildning. En kompis på gruppen sökte först och blev antagen. Förutom utbildningen och anställningen som programmerare så fick man mer betalt. Sagt och gjort när det var dags för nästa omgång att söka var jag med. Man måste ha en rekommendation från gruppchefen och klara en test. Om allt gick bra så blev man antagen till en utbildning och fick man godkänt på denna så var man klar för jobbet. När jag skulle gå på kurs var det överfullt i Folksams utbildning så det blev kurs på IBM i stället. Mig veterligen har ingen misslyckats med att klara en utbildning där så jag blev naturligtvis godkänd.
Inom ett par månader så var jag klar för nya arbetet. Egentligen kan man säga att på den vägen är det. Allt var nytt och en ständig utveckling med nya saker under drygt 30 år. Få förunnat att få vara med om detta. På 70-talet gick jag till exempel ett stort antal IBM kurser i olika tekniker mm.
Mina arbetsuppgifter blev att programmera beräkningsrutiner för i princip det jobb vi lagt grunden för på aktuarieavdelningen. Så försäkringskunskap och teknik gick hand i handske.
Vi var ca 20 personer som sysslade med ADB som det hette på den tiden. Vi var en lagom mix med äldre och yngre personer. Ganska snart så blev vi ett sammansvetsat gäng som hade trevligt både på arbetet och på fritiden. Vi satt i ett kontorslandskap. Det fanns en gott om hål i heltäckningsmattan där centraldammsugaren anslöts. Varje fredag em. spelade vi golf på kontoret genom att plastmuggar placerades i hålen för dammsugaren och vi fick på så sätt ihop om en niohålsbana.

Den nya tekniken med stordatorer – Folksam var ett av de första företagen i landet med sådana – gjorde att alla gick in för att lära sig både teknik samt att lösa de försäkringstekniska problem som vi hade. Mig veterligen hade inga eller möjligen några få personer gjort något liknande förut. Med i stort sett teoretisk bakgrund så arbetade vi tillsammans för att få dataprogrammen att fungera. Ett stort problem var dock att datorerna fanns i Skanstull och vi fanns i Farsta. Alla hålkort och datalistor måste köras fram och tillbaka med bil.

Datorer i slutet på 60-talet.

Datorer behöver i framtiden inte vägha mer än 1,5 ton - 1949
1949 ansåg man att datorer i framtiden inte behöver väga mer än 1,5 ton

En kort beskrivning av hur arbetet gick till.
I Skanstull fanns en stor datahall med all datautrustning. Man fick inte gå in i datahallen utan behörighet. Dom som arbetade där hade vita rockar och benämndes dataoperatörer.
I huvudsak bestod uppgiften av att starta och stoppa datorer, byta databand – stora rullar med magnetisk tape som snurrade när data lästes in i datorerna och när man skrev nya data på banden. 
All kommunikation till operatörerna skedde via en lucka. I väggen.
På ena sidan väggen av datahallen fanns en glasvägg. Där kunde besökare titta på det märkliga tekniska undret. För många blev detta den första kontakten med en dator.

IBM 360 dator Bilden är från IBMs museum
IBM 360 dator Bilden är från IBMs museum

För att datorerna skulle veta vad de skulle göra måste de få instruktioner. Alla instruktioner till datorn skrevs på hålkort.

Ansvariga för instruktionerna och i vilken ordning olika program skulle bearbetas låg på preparatörerna. De var de som satt på makten dvs. prioriterade och eftersom utveckling och ändring av program låg ofta lågt prioriteringsmässigt så gällde det att hålla sig väl med dem.
Inga bildskärmar fanns på den tiden och man producerade allt utdata på papper. Det gick åt miltals med papper. Mao fanns det stora papperslager med olika blanketter i kartonger. Operatörerna arbetade treskift och när de hade lite att göra så lade man sig på någon hylla och sov.
Speciellt hade vi en kille som var ganska berömd i ishockeykretsar på den tiden och som reste med både Djurgården och landslaget. Han kunde komma till arbetet sent efter en bortamatch och gick ofta och lade sig på en ledig hyllplats till de andras förtret. Sport var väldigt omhuldat av ledningen på Folksam och därför uteblev väl kritiken uppifrån.

Det fanns olika programspråk att skriva program i. Det vanligaste var Cobol som användes av de flesta. Men skulle det göras beräkningar som bl.a. krävs i livförsäkringsmatematiken så använde man Fortran. Slutligen så skrev s en del i sk maskinkod – assembler. Det var ofta små programsnuttar som användes där den vanliga koden i typ Cobol inte räckte till för att lösa uppgiften. Jag blev ganska duktig på alla tre språken.
Programmen kodades på blanketter för hand. Man fick skriva om blanketterna ett antal gånger när man kom på att man gjort fel eller det blev ändringar. Blanketterna lämnades till den sk stansen där de överfördes till hålkort. Hålkorten stansades i nummer ordning. Programmen kunde ibland bestå av upp till 3000 hålkort. Varje hålkort rymde 80 tecken dvs. bokstäver eller siffror.

Hålkort
När hålkorten var klara skickade vi programmet i en låda till Skanstull där programmen preparerades och lämnades till operatörerna som så småningom läste in programmet i datorn.
Programmet kontrollerades – kompilerades – av datorn och ut kom en lista på programmet som visade om man gjort några formella fel – felstavningar eller stansfel. Tillbaka till Farsta och då gällde det att rätta fort som attan. Helst ville man ju skicka tillbaka med vändande post.

Folksam programmerare 2
Jag som programmerare

Vi hade 2 tillfällen per dygn att få programmen kontrollerade.
Mycket väntetid men som gick åt till att skriva andra program osv.
När programmen var felfria så skulle de testas och man kopierade fram ett testmaterial som man provade på om programmet gjorde som man tänkt.
Vanligt var att något fel uppstod och man fick en minnesdump – utskrift av datorns minne – tillbaka. Utskriften var i maskinkod och listan var ganska ofta en decimeter tjock eller mer.
Jag blev också duktig på att läsa maskinkoden som var av typen assembler och fick hjälpa andra att hitta vad som gått snett. Egentligen var min läggning för programmering inte den bästa då man skulle vara mer noggrann än jag var som hade bråttom med det mesta. Tack vare det blev det många fel men det medförde också att man lärde sig mycket.

1968 så flyttade jag och Ingrid ihop i en lägenhet på Folkungagatan.
Fortfarande var jag placerad i Farsta men situationen med att skicka material mellan Farsta och Skanstull upplevde jag och en kompis som olidlig. Speciellt när pressen var hård på att man skulle bli klar. Det fanns olika deadlines inom livförsäkring. Inte minst vid årsskiften.
Vi hade upptäckt att man kunde ta sig in till dataavdelningen på nattetid.
Så någon gång efter kl 22 så åkte vi till Skanstull. Vakten vid entrén hade då stängt dörrarna. Vi hade inte behörighet att komma in på kvällstid när vakten var där.
Vi fick knacka på ett fönster i stället och bli insläppta. Man hivade sig upp en bit och sedan var det bara att jobba på. Effektiviteten ökade påtagligt. Dät var väl här man fick insikt om att vad man kunde få uträttat om man jobbade ostört. Något som följt mig genom livet på gott och ont. Prestationsångest mm.

Någon gång 1969 tror jag det var så gick ett rykte om att man kunde plugga informationsbehandling – data – på universitetet. Kurserna gick på KTH vid Valhallavägen. Folksam var generösa och vi fick ta ledigt för att kunna följa de kurser som inte gick på kvällstid.
Vi var till en början ganska många som höll på med studier.
Tentorna gick strålande till en början och jag klarade första betyget med glans. Andra betyget som omfattade mer programmeringskunskap gick också bra. Men det blev en viss konflikt i tentan på programmeringsspråket Assembler. Jag hade ju skrivit assemblerprogram sedan något år tillbaka och kunde mer än läraren. Trots det fick jag knappt godkänt då jag använt instruktioner på ett sådant sätt som läraren inte kände till.
Klar med tvåan så började vi med högsta kursen och där skulle vi skriva en uppsats.

På den tiden var som allt annat inom databranschen informationsbehandling något nytt.
Professor Langefors var den tidens ledande person inom informationsbehandling och hade tagit fram teorier om hur man skulle gå till väga för att skapa datasystem på ett metodiskt sätt. Bl.a. skulle man modellera sin information.
Under alla mina verksamma år så har detta varit ett ämne som kommit och gått med olika metoder. Fortfarande kommer det fram nya sätt att angripa problem och datorisera.
I alla fall så tyckte vi som nu hållit på ett par år att det mesta var något verklighetsfrämmande.
Inför uppsatsen på 3 betyg – dagens C-uppsats – så beslöt vi oss – jag och en Folksam kille som hette Bo Wahlqvist – för att skriva en uppsats där vi gjorde en informationsmodell över hur man skriver en bok. Vidare så bilade vi ett kompendium om hur man programmerade universitets datorer i Basic och hanterade den skrivande terminalen som fanns – det fanns fortfarande inga bildskärmar. Kompendiet blev räddningen för oss med knappt godkänt. Professorn och några till misstänkte att vi drev grovt med deras metoder. Vilket vi ju delvis gjorde. Men de lyckades aldrig bevisa detta.
Alltnog så började KTH att ge ut vårt kompendium och sälja till studenterna. Vi blev uppretade och beslöt tillsammans med vår handledare på KTH – Magnus Roupé för att ge ut en bok i stället. Det blev lärobok i Basic som kom att säljas i över 100.000 exemplar. Boken gavs ut på studentlitteratur i Lund och såldes under 10 år bl.a. till Finland.
Jag har ingen uppgift om exakt antal men det blev minst 10 tryckningar fram till 1973.
Några som jag känner har sedermera haft boken som kurslitteratur bl.a. PO Elmgren.

Lärobok i Basic

Några av de recensioner jag hittat:

Ur tidningen Nya Böcker nr 3 1971
BASIC är ett lätt och kraftfullt programmeringsspråk som används i dagens Time-sharingsystem. Lärobok i BASIC ger en grundlig genomgång av språkets syntax, kompletterad med övningsexempel med lösningar.

Utdrag från bokhandelslistan
Programmeringsspråket BASIC’ som är avsett för dialogprogram-
mering och lämpligt som ett förstaspråk för dem som vill lära
sig programmera, presenteras på ett föredömligt sätt. Lämpliga
och roliga övningsuppgifter finns med lösningar. Inga särskilda
förkunskaper behövs. – Örjan Leringe. – Utkommen. Maj.

Utdrag från New Journal
Jag vill gratulera Studentlitteratur till detta tillskott i deras dataserie.
Läroboken utkommer vid en tidpunkt när man i gymnasier och fackskolor som bäst håller på att diskutera hur man enklast bör bibringa eleverna grundläggande kunskaper i programmering. Att BASIC lämpar sig för detta ändamål torde vara obestridligt och erforderliga terminalkostnaderna borde vara överkomliga.
Läroboken är indelad i tre kapitel: elementär BASIC, avancerad BASIC och BASIC vid terminalen, och beskriver i appendix BASIC för General Electric och Hewlett-Packard. Uppläggningen är vettig och bör tilltala en nybörjare. Exempel och övningar förekommer rikligt; dock anser jag att övningar i större svårighetsgrad borde varit med . Korrekturläsningen har klickat ibland men ändå innehåller boken färre fel än vad man är van att möta i första-upplagor av programmeringsläroböcker; antalet väsentliga fel är försumbart. Bara på ett ställe (sid 108) har författarna glömt att tilldelningssatsen i BASIC måste inledas med LET. Något irriterande är att ungefär hälften av alla nollor skrives som O och hälften som O med genomstrykning., framför allt som trycket särskiljer bokstaven O och siffran noll.
Några märkliga påståenden förekommer , t.ex. (sid 18) att ”multiplikation betecknas med * beroende på att bokstaven x användes i variabelnamn och tecknet punkt i konstanter med decimaler”. För en nybörjare kan vissa i boken ej definierade termer som precision, datafil, signifikans verka besynnerliga. Den allvarligaste bristen i boken är att ett sakregister saknas; ett sådant är en förutsättning för att den skall komma till sin rätt även som uppslagsbok.
Den negativa kritik som här framförts skall inte överskyla det faktum att boken är lättläst och välskriven och att den väl fyller det tomrum som hitintill funnits: en lärobok i BASIC på svenska.

Modern databehandling

Studentlitteratur i Lund har utkommit med en ny lärobok i programmeringsspråket Basic.
Inga särskilda förkunskaper krävs och boken är även avsedd för den som på egen hand vill
lära sig att programmera en dator.
I boken ingår ett flertal exempel och ett antal övningsuppgifter med tillhörande ”facit”.

Författarna har baserat sitt verk på de mest utbredda versionerna av BASIC.
Till mycket stor del är dessa båda varianter lika och man har summariskt redovisat
några av skillnaderna i slutet av boken.
Det skulle gå att göra boken till en handbok för den som skall arbeta praktiskt med BASIC
Som boken nu är upplagd försvåras uppslagning av bestämnda avsnitt genom att rubriker och
text har skrivits med samma stilsort. Detta torde man lätt kunna ändra till kommande upplagor.

Den distiktion som författarna gjort genom att rubricera LET som en lagringsinstruktion stämmer
väl knappast med allmän uppfattning. Det är ju inte lagringen av data som är det väsentliga med
LET instruktionerna utan bildande av resultatet.

Gunnar Fornehed

INDUSTRIELL TEKNIK Nr 18/71
Lärobok i Basic Leif Ewald, Eric Roupé och Bo Wahlquist
Basic är ett lättlärt och kraftfullt programmeringspråk som används i dagens
timesharingsyst€m.
Boken innehåller en grundlig genomgång av språkets syntax kompletterad
med övningsexempel med lösningar. Vidare ges en beskrivning av den praktiska
användningen av BASIC som dialogprogrammeringsspråk. De förutsätter ringa
förkunskaper varf€ör den även är lämplig för nybörjare. Kan användas såväl för
självstudier som lärarledd undervisning.

ELTEKNIK 4/71

Lärobok i BASIC

av Leif EWald, Eric Roupe &.Bo Wahquist.
Studentlitteratur. Lund 1971. 113 s.ill. ca-
pris 15,75 kr (studentpris 13.20 kr)
En ofta förbisedd detalj vid datorprogrammering är den tid som åtgår för att sätta sig
in i och använda ett visst programspråk för ett visst datorsystem.
Många av dagens programspråk skapades ursprungligen för lösning av numeriska problem
medan programmeringesuppgifterna numera till stor del rör icke-numeriska problem.
Språket BASIC (’Beginner’s All-purpose
Symbolic Instruction Code’) som utvecklades 1964 vid Dartmouth College i USA har
visat sig vara ett svar på ovanstående problem. Det är enkelt. Det utyttjar ett
minimiantal av symboler på en ordinär terminalskrivmaskin och blir därför oberoende
av maskinsystem språkligt sett, men minnesutrymme kan givetvis sätta begränsningar
på mindre system vad gäller programmets storlek etc. Det är lätt att lära (på ett par timmar).
Det är anpassat för moderna terminalsystem (konversationsspråk).
Trots detta finns effektiva instruktioner t.o.m. t.o.m matrisräkning. I utökade versioner
finns ocksä möjlighet till sträng- och filhantering, varigenom språket lätt kan användas även
för icke-numeriska processer.
Föreliggande bok är i första hand avsedd för KTH:s undervisning med hjälp av en
minidator och ett antal terminaler. Boken ger en enkel men effektiv beskrivning av
språket BASIC. Genom att boken även behandlar de rent praktiska problemen att
köra program dels på en minidator av typ Hewlett-Packard och dels på ett större
(telefon-)terminalsystem av typ Honewell-Bull (benämns i boken GE-svstemet) bör
den även kunna användas för undervisnins utanför KTH. Med sitt stora urval av enkla
övningsexempel (med lösningar) torde den också lämpa sig för självstudier.
Boken kräver inga förkunskaper och lämpar sig både för nybörjare och de som
vill färska upp gamla programmeringskunskaper med ett enkelt och aktuellt språk.
Det krävs varken stor insats av energi eller pengar.

Börje Lindström

Några personer som fanns på Folksam och som följt med i livet var dels Ola Berndtson som jag känt sedan småskolan samt en ny bekantskap Gunnar Löfvenberg.

Under Folksam tiden hände mycket annat också. Ingrid och jag flyttade ihop. Ingrid pluggade till förskolelärare och fick jobb. Vi gifte oss. Senare flyttade vi till Svedmyra . Vi fick ett missfall. Vi köpte hus och några månader efter köpet började jag på Länsförsäkringar.