1963 Leif och några kompisar fjällvandrar i Sarek

1963 så var vi några klasskamrater i gymnasiet som beslutade att vandra i Sareks nationalpark – närmare bestämt längs Rapadalen. Säkert hade mitt nyväckta intresse för fjällen – genom att mamma och pappa skaffat Kittelfjäll – bidragit och dessutom så hade jag träffat Bengt en 7 år äldre kille som verkade ha fjällvana. I alla fall som stugvärd längs Kungsleden. Dessutom hade jag mött honom på vinterutbildning i Kittelfjäll.

Att det blev Rapadalen var nog Bengts förtjänst.

Kartan på den tiden var sedan 1940-talet om jag inte minns fel och med en skala på 100.000 så en km var 1 cm. Betydligt mer detaljerad är dagens karta. Se nedan. Den visar övre delen av Rapadalen och dessutom finns den lämpligaste vandringsleden utmärkt på kartan något som saknades på gamla kartor. Läs mer om Sarek här.

Sarekkarta

Det roligast med en fjälltur är kanske planeringen där förväntningarna trissas upp ibland till det orimliga. Orimligt tung blev också vår packning bestående av bl.a 2 st tält varav ett sk ryggåstält som vägde åtskilliga kilo. Matlagningen skulle ske på ett gammalt fotogenkök och för att klara bränsleförsörjningen så bar vi med oss en 4 liters fotogendunk.

Gammalt fotogenkök

Gammalt fotogenkök

Vi var också fullproppade med goda råd som att minska vikten på packningen genom att såga av skaftet på tandborsten och att hoppa på det hårda brödet så det blev lättare att få ner i ryggsäcken. Det skulle i alla fall smula sig efter ett tag. Ja råden var många. Runt den 20 juli så började vår vandring och jag blev skjutsad av pappa Frans till Storuman från Kittelfjäll för att ta rälsbussen upp till Jokkmok och där invänta mina kompisar som kom norrifrån. (Tåg till Gällivare och rälsbuss till Jokkmokk). Jag kom upp på em och fick sova över en natt för att invänta gänget. Våra ryggsäckar var tämligen fullpackade och när vi kompletterat med färskvaror som bröd, smör och ost mm så vägde ryggsäckarna katastrofalt mycket. Någonstans mellan 30 – 35 kilo. I princip var det omöjligt att ta på sig ryggorna utan hjälp.

Samling utanför Jokkmokks station_redigerad-1

Efter en sista glass och väntan på taxi innan transporten mot Tjåmotis som låg längs vägen mot Kvikkjokk. Där blev vi avsläppta i närheten av ett dammbygge som påbörjats för att dämma upp sjön Seitevare.

Lasse minns: ”Kommer du ihåg att vi fick med en fripassagerare i taxin från Jokkmokk. Det var en kille i 8-10-års åldern gissningsvis. Vi trodde att han hörde till taxichauffören och han trodde att grabben tillhörde oss och tyckte att han var väl liten för sådana strapatser, som vi skulle ge oss ut på. Grabben var väl borta 4-5 timmar hemifrån. De anhöriga borde ha varit oroliga.

Vi hade avtalat med Willi Länta en av de två legendariska bröderna Länta att han skulle köra oss över Seitevare och över sjön Laitaure och dess delta som skapas av Rapaälven.För att komma till den avtalade mötesplatsen var vi tvungna att ta oss över Blackälven – Seitevares utlopp. Lättare sagt en gjort. Enda chansen var med båt och efter en kort vandring så hittade vi en båt och i den strida strömmen så rodde jag först en tur med 3 av killarna samt lite packning. Den andra turen höll på att ta en ända med förskräckelse då den strida strömmen tog tag i båten och drev den mot forsnacken. En säker död måhända. I alla fall så slet jag förtvivlat med årorna. Jag vet inte var krafterna kom ifrån men i alla fall kom vi lyckligt iland och kunde vandra till den överenskomma platsen. Någon missuppfattning måste det ha varit för vi borde aldrig rott över Blackälvens strida ström. Det blev en övernattning innan båten kom och hämtade oss.

Lunch i Rapadalen_redigerad-1
Vi pustar ut efter strapatserna med båtturen över forsen

Rapadalen, Laitaure och Seitesvare

Båtturen över sjöarna och in i Rapadalen

Pårtemassivet rakt fram och Skjerfe till höger
Pårtefjällen och Skjerfe till höger där bröderna Länta bodde under stupet
På väg mot rapadalen_redigerad-1
Vi närmar oss Rapadalen under stigande spänning. Båtturen tog flera timmar

Det blev en kortare vandring tills vi slog upp tältet . Äntligen inne i vildmarken. Nu skulle utrustningen prövas på allvar.

Här är det omöjligt att vada_redigerad-1
Vi begrundar vattenmängden i Rapaälven
Tältplats_redigerad-1
Första tältplatsen

Första rastplatsen

Planering av dagens tur

För tung ryggsäck_redigerad-1
Dagens utmaning var att kunna ställa sig upp med en allför tung packning
Leif och Bengt förbereder vadning_redigerad-1
Leif och Bengt förbereder första vadningen
Mer vadning_redigerad-1
Det blev flera vadningar

Lasse vadar_redigerad-1

Bengt ramlade i i en bäck och dränkte mockajackan_redigerad-1
Bengt ramlade i en bäck och dränkte mockajackan

På andra dagen passerade vi en liten bro som gick över en bäck. Bengt skulle dricka vatten och lutade sig fram och föll i vattnet och blev genomvåt. ”Praktiskt” nog var han klädd i en mockajacka som blev genomblöt. Bengt drogs upp ur vattnet och vi andra fick ta en del av hans genomblöta packning. Jag fick ”äran” att bära hans dyngsura mockajacka som inte torkade helt under resten av vandringen. Ytterligare några kilo på skuldrorna mao.

Rapadalen - Stora sjöfallet
Vandringen längs Rapadalen – Snavvavagge – där vi vadade och sedan gick olika vägar till båten
Mitt i Rapadalen _redigerad-1
Längre fram i Rapadalen så blev det lite oense hur vi skulle gå. Några gick nedåt mot stranden till älven och fick en bra promenad så småningom

Rapadalen_redigerad-1

Håkan _redigerad-1
Några av oss föredrog att gå högre upp.

Bengt och KP_redigerad-1

Några incidenter inträffade som att när vi lagade mat i stora tältet och värmde kålsoppa så fick någon kramp i benet och sparkade ut all soppa på tältgolvet. Vid öppningen av en konservburk med kniv skar sig en annan i handen och det blödde ganska ymnigt. Vi spelade mycket kort om kvällarna och på rasterna.

Vi stötte också andra vandrare som gick åt andra hållet och som skakade på huvudet åt vår utrustning och oerfarenhet.

Övre delen av Rapadalen med rovdjurstorget nedanför
Utsikt från Snavvavagge och mot Rapadalen norrut
Raststugan med fotogensoppa och pannkakor_redigerad-1
Renvaktarstugan

Vid Rapadalens övre del var man tvungen att lämna älven för att gå upp mot och runt Låddepakte en fjälltopp på ca 1000 m. Man går i en dalgång som heter Snavvavagge, Det blev en stigning på 500 meter med fullpackning och ganska brant uppför. Väl uppe ramlade jag och slog knät i en sten. Knät svullnade upp och det blev en jobbig nedstigning. Vi tog så småningom av österut och kom till en renvaktarstuga som var öppen. Vi gjorde upp eld och lagade soppa och pannkakor. Tyvärr slocknade fotogenköket under tiden vi lagade soppa och soppan fick slängas då den tog smak av fotogenen. Pannkakorna blev desto godare och efter ca en timmes pannkakslagning så försvann alla pannkakor i magarna inom 2 minuter.

Renvaktarstugan var fastsatt i marken med vajrar och på natten blåste det upp till storm och stugan flyttade lite på sig dvs vajrarna sträcktes. Dessutom föll mycket regn under natten.

Dagen därpå fortsatte vandringen i relativ lätt terräng österut. Vår avsikt var att gå mot Stora sjöfallets turiststation och ta båten därifrån mot civilisationen. Vi kom först till Kukkesvaggejokk

Lasse Jacobssons berättelse:

Som jag minns det vadade du, KP, Max och jag över jokken på ett brett ställe – kanske 50-100 m. Vi hade kommit fram till att var det brett, så var det nog inte så djupt. En fantastisk slutsats!

Vi lyckades dock inte få med oss Bengt  (envis rackare), som ville vada där det var smalt, så att han inte behövde vada så länge. Att det då var djupt och risk för mer fart på vattnet tror jag inte han brydde sig om eller inte insåg. Vi fyra kom enkelt över och satte oss att vänta på Bengt och efter en stund (ganska lång stund som jag minns det) gick vi för att se vad han höll på med och hittade då honom stående i forsen. Max och jag vadade ut till honom, varvid Max åkte med strömmen. Jag fick ett rep om midjan på Bengt och puttade omkull honom. Du eller KP höll i repets andra ände och drog in honom.

Max (Håkan) bröt fingret och alla frös dock mest Bengt.

Håkan med brutet finger_redigerad-1

Jag och Håjan tinar upp efter vadning i iskallt vatten Snuttjotesjokk_redigerad-1
Jag och Håkan tinar upp efter vadning i iskallt vatten

Senare på natten eller morgonen då vi passerat Slugga kom vi till det djupa vadet. Det kan ha varit Pätsaurejokk och där vadade den längste (du) först. Det var inte så farligt strömt, men vattnet gick upp på halva din ryggsäck. Då vägrade Bengt att vada och fick med sig KP eller Max på den ca 1 mil längre vandringen.

På väg ner mot Stora Sjöfallet

Efter detta så beslöt vi att forcera tempot och gå mot Stora Sjöfallet i stället för mot Saltolukta för att Håkan snarast skulle få vård för sitt finger. Vandringen tog hela natten.

På så sätt kom jag att gå samma väg mot Stora Sjöfallet som mamma och pappa gjort knappt 30 år tidigare. Något som jag senare sett i deras fotoalbum.

På hemväg från saltoloukkta till Luspebryggan_redigerad-1
På hemväg från saltoloukkta till Luspebryggan

Väl framme så åt jag de godaste hamburgarna jag ätit i mitt liv innan det blev vila på perrongen och rälsbuss tillbaka till Storuman där mamma och pappa mötte.

Leif i väntan på hemfärd med tåg_redigerad-1